Juniorerna har alltid varit viktiga på Göteborgs Golf Klubb. Klubbens grundare, Viktor Setterberg, brann för att sprida golfen och såg att den unga generationen var nyckeln till framtiden. På den tiden fick juniorerna börja som caddies och lära sig spelet innan de själva gav sig ut på banan. Flera av dem blev sedan några av landets bästa golfare, samma personer som en gång bar bagar och letade tappade bollar i ljungen för några ören om dagen.
De första juniorerna på banan
Familjen Andersson, som senare tog namnet Runfelt, hyrde ett sommarhus i Askim 1905. Sönerna Erik och hans bröder gick längs järnvägen till Hovås för att arbeta som caddies, 25 öre i timmen. Hade man ingen bag att bära letade man istället tappade bollar i ljungen för 10 öre styck. 1907 byggde familjen en egen villa vid det som idag är 13:e hålet, och Erik lånade klubbor ur en gammal kista som sekreteraren Viktor Setterberg förvarade i Mattssons källare. 1910, sexton år gammal, blev Erik fullvärdig medlem i klubben, ett medlemskap som varade livet ut. Samma år spelade han sin första SM-final. Erik fick sällskap av hela syskonskaran: systrarna Elin och Rosa, bröderna Elof och Rune. Rune vann sin första tävling vid sex års ålder. Ett foto från tidigt 1910-tal visar Rosa Runfelt ute på banan med sina småbröder. Sex av de sju syskonen blev elitspelare och vann tillsammans över 30 svenska mästerskapstitlar under de kommande decennierna, en avkastning på den tidiga satsningen som få klubbar kunnat mäta sig med.
Ingen brann mer för de unga spelarna än klubbens grundare. Viktor Setterberg satte redan under de första åren på Hovås upp ett eget pris för skolungdom, och 1915 skrev han till Svenska Golfförbundets styrelse och föreslog att ett svenskt amatörmästerskap för juniorer under 18 år skulle inrättas, med Göteborgs Golf Klubb som given värd redan sommaren 1916. Han var långt före sin tid: det dröjde ytterligare 24 år innan Sverige fick sitt första Junior-SM. Även i de dagliga avgifterna syntes prioriteringen. I klubbens stadgar från 1909 betalade en junior under 18 år 4-5 kronor i sektions- och banavgift mot en herres 6-10 kronor, och när klubben 1910 bytte namn till Göteborgs Golf Klubb sattes en gemensam årsavgift på 15 kronor för damer och juniorer, mot 25 för herrar.
Juniorpokalen instiftas
Det fanns flera vandringspriser på Hovås, men inget för juniorer, varken här eller på någon annan svensk klubb. Medlemmen Erik Knutsson skänkte 1922 en pokal till en tävling öppen för juniorer i hela Skandinaviska Golfunionen: 18 hål slagspel med handicap, spelad två gånger om året, för spelare till och med det kalenderår de fyller 18. Vinner man tre gånger får man behålla pokalen för alltid, vilket hänt fem gånger sedan starten. Klubben spelar idag om den sjätte Juniorpokalen. Första vinnare var Olof Svinhufvud 1922. Redan året därpå vann en ung Rune Runfelt.
1972 blev tävlingen en gång om året istället för två, öppen enbart för klubbens egna medlemmar, och maxåldern höjdes från 18 till 21 år. Juniorpokalen räknas som en av världens äldsta juniortävlingar. Bara amerikanska Western Junior (1914) och brittiska R&A:s Boys Open Championship (1921) är äldre.
I 50-årsjubileet 1952 sammanfattade klubben vad satsningen gett tillbaka: ”Göteborgs Golf Klubb har haft förmånen erhålla gott spelarmaterial genom den ungdom som växt upp på Hovås och som från barnsben fått använda golfbanan som sin lek- och tummelplats.”
Efter Runfelt-syskonen kom en ny generation: Erik ”Urban” Bengtsson, Olof Svinhufvud, Gunnar Peterson och Manne Lignell, och därefter en tredje som syns på ett känt fotografi i 1927 års minnesskrift: Dick Wilson, bröderna Schnack, Ann-Kersti Persson, bröderna Röhss, bröderna Sörvik och en son till pro:n George Roberts, som senare själv blev golfproffs i England. Flera av dem tog svenska eller danska mästerskap, Finn Sörvik hela fyra gånger. Slutsatsen drogs rakt ut redan 1952: ”Då det är mycket svårare att nå toppklass i golf om man ej börjar spela redan i ungdomsåren, så måste vi alltfort se till att få in intresserade juniorer i klubben och giva dem den rätta starten.”
Men det handlade aldrig bara om resultat. Setterbergs egen syn på ungdomsgolf gick lika mycket ut på att fostra bra människor som bra golfare. Under 1920- och 1930-talen höll han en egen caddieskola på Hovås. Från platsen för dagens parkering, bort mot Granlidenberget och den forna Sörmanska tomten, anlade han tillsammans med pojkarna själva en femhålsbana att öva på. Där undervisade han i golfetik och regler med regelrätta förhör och prov, och ingen fick gå ut på stora banan förrän man blivit godkänd caddie. Ett fotografi från 1925, taget samma dag som en barntävling på Hovås, visar flaggningen av den nya korthålsbanan. Skolan levde kvar så länge Setterberg gjorde det. Banan själv överlevde inte honom länge, efter hans död 1945 förföll den och tennisbanor byggdes så småningom på platsen. Men redan under 1930-talet hade en annan medlem, Conrad Pineus, tagit på sig att bygga vidare på hans arbete med att skapa en kunnig caddiekår som lärde sig spelet och själva blev bra spelare. Innan man fick ställa sig i caddiekön fick man gå in till ”farbror Conrad” och visa upp rena händer och naglar, annars fick man gå och tvätta sig och köa på nytt.
Frank Dyer blir juniorernas läromästare
Den 1 april 1933 anställde klubben en ung engelsk instruktör, Frank Dyer, som skulle bli den som förvaltade Setterbergs arv bäst. Han ägnade sig särskilt åt juniorerna och spelade träget med dem, helt utan ersättning och utan formella lektioner. Finn Sörvik, som blivit medlem redan 1925 som åttaåring men vars golfintresse egentligen tändes när Dyer kom, minns att Dyer brukade säga att det bästa betyg han kunde få var att kunna visa upp duktiga juniorer. Han behandlade dem som jämbördiga trots att han var både äldre och bättre på golf, spelade matcher mot dem på banan och lyssnade på deras funderingar. Dyer lämnade Hovås i mars 1940 för att ta värvning i den brittiska armén. Att så många bra spelare var på GGK under 1940-talet tillskrevs till stor del just hans arbete med juniorerna.
Krigsårens golfare
Svante Järbur har beskrivit hur det var att växa upp på Hovås under kriget: ”Det började med att jag och några andra pojkar i 10-15-årsåldern drogs till golfklubben för där fanns det möjlighet att tjäna pengar som caddie.” Lönen var två kronor per rond till att börja med, tre kronor när man blivit så duktig att man kunde ge klubbråd och räknades som A-caddie. Mitt på 1940-talet fanns i stort sett hela Sverigeeliten i golf på Hovås, och den gruppen tog personligt hand om pojkarna, lärde dem spelet från grunden och tog med dem till tävlingar i Halmstad, Båstad och Falsterbo. I gänget fanns bland andra ”Putte” Lexén, Svantes egen bror Håkan Järbur, Svante själv, Bengt Möller, Ulf Wikström, Lars Sjögren och Gunnar Carlsson. Flera av dem gick vidare till egna meriter, Svante Järbur kom tvåa i Junior-SM 1947 och tvåa i SISM 1952.
Hovås var under de här åren också scen för Junior-SM. 1946 vann klubbens egen Lillott Svensson flickklassen för andra gången, medan Göran Holmqvist besegrade Hans Weigl i en dramatisk 37-hålsfinal på pojksidan. 1947 spelades finalerna åter på Hovås. Svante Järbur förlorade en jämn 36-hålsfinal mot Fredrik Carlsson, och enligt kunnigt göteborgshåll var det årets spel det bästa juniorspel som presterats på Hovås. 1959 slog anmälan rekord med 57 pojkar och 8 flickor: hemmaspelaren Håkan Dahl vann pojkarnas titel efter en maratonfinal på 34 hål, och Lolo Brasier, dotter till dåvarande tränaren Douglas ”Duggie” Brasier, vann flickornas med 11/10.
I den nationella elitlistan från april 1947 var Finn Sörvik Sveriges enda scratchspelare, och tre av landets fyra bästa fanns i Göteborg. Klubben hade det året 212 juniormedlemmar, bland dem en kvartett som senare blev svenska mästare: Gertrud Ahlberg, Bengt Carlsson, G A Bielke och Bengt Möller.
Den första juniorkommittén
1950 fick verksamheten sin första formella kommitté, men engagemanget hade redan långt tidigare funnits hos enskilda medlemmar. I slutet av 1940-talet startade Maud Hårleman, med egen erfarenhet från juniorkurser i Tylösand, tillsammans med tränaren Douglas Brasier den första riktiga kursen för unga spelare på Hovås. Maud undervisade i regler, vett och etikett, “Duggie” tog hand om svingen. Klubbens ordförande Adolf Svensson tränade själv sina två döttrar hårt och donerade sina gamla klubbor till juniorverksamheten, och dottern Lillott, gift Mörner, blev svensk juniormästare. Eric Röhss, som informellt tagit på sig ansvaret för juniorerna, gick 1948 fram till en pojkes föräldrar på egen hand och förklarade: ”I morgon skall den pojken vara med på Juniorpokalen.” Så blev det, och pojken fick sitt första handicap samma dag.
1952 hade klubben 443 aktiva medlemmar, varav 82 var juniorer. Juniorernas andel var därmed 18,5 procent, betydligt högre än idag.
Sextio- och sjuttiotalet
Från 1960-talet dokumenterar klubbtidningen Klubbladet en verksamhet som vuxit till en självklar del av klubben. 1969 grundades Juniorfonden med en donation från Ulla och Laur Gustafsson, vars avkastning skulle komma juniorerna till godo. Samma år satte sommarens kurs nytt deltagarrekord med 50 ungdomar under ledning av Birgit Håkansson och Bertil Colliander, nästan hälften flickor. Hovås stod värd för ett fyra dagars elitläger för landets bästa juniorflickor inför uttagning till JEM i Genève, och juniorerna fick sin egen busstur söderut med lagmatcher i Jönköping, Linköping, Åtvidaberg, Stockholm och Uppsala, med ett stopp för att se Arnold Palmer spela.
När Bertil Colliander lämnade över ledningen till Claes Olsson omkring 1970 myntades devisen som skulle bli juniorkommitténs signum i över ett halvt sekel: ”Träna rationellt, genom att träna sig in i golfspelets tänkande och genom att med sina vänner spela golf med avsikt att ständigt lära sig något nytt.” Claes Olsson, som senare grundade klubbens Klubbhistoriska kommitté, ledde arbetet i många år efter den principen.
Antalet flickjuniorer växte stadigt under decenniet, från 39 till 61 mellan 1977 och 1979, medan hela juniorkåren låg runt 150-180 av klubbens dryga 900 medlemmar. 1975 tog klubben hem ett pris från Skånes Golfförbund som ”Sveriges bästa flickjuniorklubb”, vunnet av åtta namngivna flickor. Bakom framgången stod Birgit Håkansson, som enligt Klubbladet ”verkligen inte sparat varken sig själv eller sin tid till att elda på flickorna”.
1984 byggdes klubbens drivingrange, och juniorträningen behövde äntligen inte längre trängas med spelet på banan.
Kvalitet framför kvantitet
”Man kan lugnt påstå att Göteborgs GK dominerade svensk golf under klubbens femtio första år, med många svenska mästerskap och klubbmedlemmar som deltog i Sveriges lag som sensationellt blev Europamästare i slutet av 50-talet. Idag tillhör vi inte en av de mest framgångsrika”, skrev styrelsen självkritiskt i förordet till 100-årsboken 2002. Vändningen hade dock redan börjat femton år tidigare. 1987 hade juniorverksamheten vuxit så mycket att den slog i taket: klubben tvingades neka de flesta sökande eftersom juniorkvoten på 200 var full. Bara ett kvarts sekel tidigare, när tränaren Michael Kennedy kom till Hovås, hade all juniorträning bestått av en enda intensiv träningsvecka om året. Under Kennedy och kollegan Torills ledning fick nu närmare 200 ungdomar gruppträning, tävlade och reste tillsammans varje säsong.
1987 tillträdde Kjell Ski som ordförande för en ny, engagerad styrelse som ville förändra klubben och skrev att GGK borde satsa på att få fram en svensk mästare igen. Juniorkommittén, med nyblivne ordföranden Hans Gæstadius i spetsen, drog åt samma håll: kvalitet skulle prioriteras framför kvantitet, samarbetet med elitkommittén skulle fördjupas, och målet var att GGK ”åter skall bli en klubb att räkna med på allvar i tävlingssammanhang”.
Hösten 1989 anställdes Eric Öster som ny pro. Han tillträdde i januari 1990 och strukturerade upp verksamheten med tydliga utvecklingsmål, tillsammans med elitkommitténs ordförande Claes-Ulrik Hersle och Hans Gæstadius. Samma år bildades även en särskild juniorelitgrupp med träning året runt, inklusive ett vårläger i Tyskland. Vid säsongens slut 1990 hade klubben 158 juniormedlemmar. Två år i rad, 1990 och 1991, utsågs GGK till distriktets bästa klubb i Juniortouren.
Ur satsningen kom klubbens första landslagsspelare på många år: Ola Lindgren, Tobias Forsgren och Mikaela Parmlid.
Junior och elit i samma kommitté
Vid millennieskiftet räknade klubben 200 unga spelare i träning, och 131 av 989 medlemmar var juniorer, drygt 13 procent. 2001 slogs juniorkommittén samman med klubbens elitkommitté, under gemensam ledning av Hans Ivarsson och Ola Lindgren. Sammanslagningen band ihop de två sidorna av samma tanke som drivit klubben sedan Setterbergs dagar: att morgondagens elitspelare är dagens juniorer.
2011 klättrade klubben till förstaplatsen på Svenska Golfförbundets ranking för juniorer, Sveriges bästa juniorelitklubb, och flera juniorer togs ut i landslaget. Många gick vidare till college, inte minst Linnea Ström som 2024 vann på LPGA-touren.
I oktober 2025 blev klubbens juniorlag svenska mästare i JSM Klubblag på La Manga i Spanien. Under 2026 spelade både damlaget och herrlaget i den högsta serien.
”Våra unga spelare är en förutsättning för klubbens framtid, både sportsligt och socialt”, skrev Helene Brandrup-Wognsen i förordet till klubbens 125-årsjubileumsbok. En devis Viktor Setterberg redan levde efter, drygt hundra år tidigare.
Läs mer